every moment brings a surprise

Helgen har bestått av Mia- träningar som har varit grymt efterlängtade. Jag vet faktiskt inte när jag längtade efter ridningen och hoppningen så mycket sist. Redan när jag skrittade av efter fredagslektionen så längtade jag tills nästa dag så träningen kunde fortsätta. Trotts detta väldigt positiva inlägg måste jag tillägna en viss herr Ljungar ett stort "BUUUUUUHÅÅÅÅHHHE" som inte är lika positivt. Vem ska jag nu prata strunt med om allt till ingenting på alla träningar och tävlingar? Lite tråkigt för min del men jag måste ändå säga att hans "nya" häst var väldigt fin och det kommer säkert gå bra.

Ännu mera häst så ni som inte orkar läsa om det kan nog hoppa ner till det sista stycket. Jag måste bara få berätta hur det kändes idag när vi flyttade Pompan till Udden.

Till en början kändes allt väldigt jobbigt och svårt, det var till och med så det trillade en tår på kinden innan vi åkte. Pompan verkade inte allt för glad heller. När han väl fattade att han skulle åka transport (vilket är första gången på väldigt länge) blev han genast lite sur och knuffig och man fick den känslan av att han visste precis vad som var på gång. Är det inte konstigt hur det verkligen känns som om man förstår varandra till 100 % ibland?

Hur eller hur så körde vi ner honom till hans nya hem och när vi väl kom dit kändes allt mycket bättre. Jag fick även känna på ett sting av avundsjuka i kroppen då jag faktiskt önskade att jag själv hade haft den möjligheten att stalla upp min häst där. Ja så pass bra var det och då är det inte dåligt. Trotts denna jobbiga situation med flytten så var jag faktiskt rätt glad när vi åkte hem. Det kändes helt plötsligt så rätt och så riktigt bra och han verkade redan trivas. Sen står han ju inte långt bort och jag kommer hälsa på honom en del, har en tävling där redan om en vecka och två veckor efter det blir det ännu en tävlingsdag på Udden för mig.

För att återgå till det lilla spöket jag nämnde i min förra blogg så har det i stort sätt försvunnit nu, och för er som inte vet det så är det mitt egna lilla spöke. Fast jag borde inte få det att låta så gulligt för det är riktigt hemskt. Det "lilla" spöket förstör mycket mer än vad man kan tro. Ibland försvinner det rätt fort som i detta fallet och ibland inte. Med andra ord handlar det om en del i migsjälv som säger till mig att jag inte duger på olika sätt. Ingen större grej det, alla har dåliga perioder och min råkar va sån men nu känns det faktiskt mycket bättre och jag satsar på en positiv fortsättning.

Nej nu blir det till att ta något att äta efter allt skrivande

Puss!